Artiklar/bibliografier

1 FEB 2007 Galleri Mariann Ahnlund

Västerbottens Kuriren

Av Marit Strandberg


Döda ting väcks till liv

 Bara den som med självklarhet vet att man har något att visa kan kalla sin utställning rätt och slätt ”Nya målningar”. Man vet att publiken kommer och att de känner en och redan har förtroende för det man presterar. Sissel Wibom född 1962 har alla dessa mandat. Och målningarna är nya mot det jag sett hon gjort tidigare. Då gällde det till övervägande del porträtt, noggrant utförda i klasssiskt manér medan hon här har släppt på tyglarna lite och det som kommer fram är mer frigjort och för mig mer tilltalande.

Utan andra jämförelser så ser jag i dessa målningar stora likheter med Sveriges kanske främsta moderninst Sigrid Hjertén och särskilt i Hjerténs stilleben. Här finns också dessa besjälade figuriner och bildens medvetna komposition och färgerna som tillsammans berättar om avstånd eller ensamhet. Men här kan också tolkas in en vilja att vara till lags och viljan att bryta sig loss och konflikten därimellan.

 

Om eftervärlden i förhållandee till Hjertén ganska fritt kan konstruera förklaringarså är man till en levande konstnär mer utlämnad enbart till verket och till sig själv. Även om dessa målningar braa är lustfyllt tillkomna avbildningar av döda, slumpvisihopplockade föremål, så är mitt och betraktarens uppgift att se något annat.

 

I målningen ”Skymd kavaljer”ser vi två figuriner bakom en lika hög glasvas. De ståt intill varandra men är ändå sorgligt åtskilda oförmögna att visa vad de känner eller att nå varandra.

De är fastgjutna i sin bottenplatta i en evig pose. Bara iden kan få dem att förändras och ingen rörelse sker utan en yttre påverkan. De är skapade endast till att leva helt utan egen vilja. Det är svårt att tänka sig något sorgligare samtidigt som det älskvärda i situationen gör målningarna oemotståndliga. Varje bild här rymmer symboler och därmed därmed kan kan stora berättelser vävas trots de döda tingen. Detta trots att mycket man gör på konstskolorna i syfte att lära sig färg och form. Men här framstår de som möjligheter att i uttryckssättet att för medla en tanke eller kanske hellre-en känsla.

 

I målningen ”Stort gult” får föremålen vara spridda över en gul duk med stora avstånd mellan varandra. Det är ödsligt men samtidigt finns här både bruksföremål och något levande. Några blad nerstuckna i en vas som för att markera liv, en tekanna, muggar och något mjukt och yvigt en svart fjäder. Tingen i det bildrum Wibom bygger upp känns som exklusiva loppisfynd och det sökande det innebär känns som en modern sysselsättning. Det ger Wiboms bilder utöver sitt flirtande med konsthistorien ett aktuellt värde.