Artiklar/bibliografier

Ljungbergmuseet nov 2016



Av Thomas Lissing

Smålandsposten 20111116



Fantasieggande miniatyrer


För några år sedan kunde det ibland hända att trädgårdstomtar gav sig i  väg på långa resor. Plötsligt var de bara borta från sin plats på gräsmattan, och den bestulne ägaren kunde snart få vykort där hennes tomte solade sig på Mallorca eller poserade framför Eiffeltornet


För några år sedan kunde det ibland hända att trädgårdstomtar gav sig i  väg på långa resor. Plötsligt var de bara borta från sin plats på gräsmattan, och den bestulne ägaren kunde snart få vykort där hennes tomte solade sig på Mallorca eller poserade framför Eiffeltornet. Något av den övernaturliga känslan anar jag i Sissel Wiboms målningar, som också verkar befolkas av miniatyrer på vift. I  dag öppnar hon en fan- tasieggande utställning på Ljungbergmuseet.

Det är dock inte tomtar som Wibom ägnar sig åt. Det är mestadels porslinsfigurer av 1700-talsklädda män och kvinnor, alltså lite mer adliga personer än sina trädgårdskollegor. Men alla har de rymt från vitrinskåp och polerade valnötsbord och verkar vilja ta rummet i besittning. I omaka grupper står de blickstilla och ser så där ljuva ut som bara prydnadsfigurer kan göra. Trots att det rör sig om döda föremål så finns det ändå liv i bilderna. I målningarna sker ett samspel i konstellationerna, en pågående dialog eller rörelse som bara råkat frysas av ögonblicket. Damer och kavaljerer i en stilla dans.

Det är bland annat som porträttmålare Sissel Wibom gjort sig känd, och av femtiotalet målningar som visas på Ljungbergmuseet är nio just porträtt. Med sitt fokus på ansiktet, de allvarliga uttrycken och de neutrala bakgrunderna påminner dessa mycket om måleri från någon tidigare epok, exempelvis kring 1940-talet. Nästan lite strama och sådär bleka som man föreställer sig människor i krigets ransoneringstider. Varma men djupt allvarliga.

Då är det fantasifulla måleriet i övriga bilder desto mer lekfullt och tilltalande. I både akvareller och oljor låter Wibom färgen rinna, ibland så att den tar över och döljer figurerna i bilden. Abstrakta mönster och färgfält uppstår, som en skön kontrast till de påtagliga porslinsprydnaderna, vaserna och växterna. Det är som om ett annat landskap framträder genom motivet.

Andra bilder är mer renodlade i färg och komposition, som exempelvis målningen Ghostbuster. Här ger föremålens noggranna inbördes placering och avskalade inramning i  stället associationer till Bianca Maria Barmens skulpturgrupper.

Både renässans och barock präglades ju av en djup symbolik i sitt stillebenmåleri, vilket Wibom naturligtvis flörtar med. Men här är de samlade kompositionerna splittrade och i  stället ligger spänningen i luften dem emellan. Det som ger bilderna dess liv och dynamik är just den underliggande känslan av att någonting hela tiden pågår. Figurerna må vara av porslin, men det är inte svårt att övertygas om att de faktiskt kommunicerar på något sätt. Kanske pratar de till och med med varandra.

I omaka grupper står de blickstilla och ser så där ljuva ut som bara prydnadsfigurer kan göra.

THOMAS LISSING