Artiklar/bibliografier

DN 1997 10 17 Galleri Krister Fahl

Av Jessica Kempe

 

Med lust till motivet:

Det är naturligtvis inte givet att ett porträtt föreställer den avbildade. Ty också medlen skapar motivet, liksom tiden och stilen, konstnärens projektioner och föreställningar..

 

Jag blir länge stående framför Sissel Wiboms porträtt ”Svarta Anna” på Galleri Krister Fahl i Stockholm. Inte för att något förför mig utan för det nyktra återgivandets skulll. Fascinerad följer jag det sakliga penseldragens registrering av hudens mjukhet, öronringarnas glans, handledens armbandsur, skärpets spänne och blickens skärpa-tills jag skamset upptäcker att hon, målningens Anna, tittar mer på mig än jag på henne. Är inte just detta vad som kännetecknar ett levande porträttmåleri? Att den avbildade förmår tränga igenom handskriften, tekniken och språkformen?

 

I Sissel Wiboms porträttkonst tycks metoden vara underställd motivet: driften att måla som det ser ut, det vill säga likt är med andra ord överordnad lusten till färg och form. Samtidigt är det detaljernas pregnans som ger modellerna integritet. När Sissel Wiboms petighet är som bäst skapar den magi, som i porträttet av dottern Tora. När den tar överhanden slocknar den avporträtterades blick som i målningen ”Vita Sara”.

 

”Den mannen måste vara besatt av sin teknik” utbrister Ulf Linde i sin och Dougas Feuk bok om konstnären John E Franzén. Jämförelsen mellan Franzéns sena porträtt (i synnerhet målningen av grevinnan Elisabeth Wachtmeister från 1993-94) och Sissel Wibom blir här ofrånkomlig. För om Sissel målar behärskat, målar John E Franzén begärligt. Som nöjde han sig inte förrän penseln återskapat varje pärlas glans, sidensjalens alla mönster och guldringens invecklade ornamentik. En visuell kannibalism som åtrar tingens och medlens trollglans mer än människans.

 

Säkerligen rymmer varje naturefterhärmning en allsmäktighetsdröm: att med avbildandet göra det sedda till sitt. Ett habegär John E Franzén lever ut- och Sissel Wibom stundom betvingar i likhet med förebilden Chardin, ibland bejakar i likhet med förebilden Velazquez. På Liljevalchs utställning ”Se människan” väckte hon stor uppmärksamhet med ett färgstarkt porträtt av Jeanette Bonnier i en exotisk karmstol, iförd svart sammetsklänning och röd volangunderkjol. I fjol kunde danskarna avnjuta konstnärinnans porträtt av Ghita Nörbye i behagfullpose lånad från Goyas nakna- och klädda- Maya.

 

Utställningen på Krister Fahl är dock nedtonad, nästan sorgmodig. En serie av sex små vanitasstilleben överraskar. Mot spröd bakgrund tonar spröda rosor och knoppiga liljor. Ömsint och melankoliskt målade. Vad hjälper inte mot dysterhet om inte studiet av förpuppade liljor och gula rosor i ett glas vatten. Att betrakta dag från dag, tills rosorna vissnat och liljorna slagit it.